Jag lärde känna Malin för 21 år sedan. En fantastisk tjej med hjärtat på rätta stället! Vi blev som systrar med tiden. Malin diagnostiserades med bland annat Asperger, och hade en mycket tuff skolgång. I högstadiet blev hon mobbad för bl.a sin klädstil och för att hon inte var som "alla andra". Andra barn önskade livet ur henne. Jag hade Malin under mina vingar några år. Jag var med henne i skolan, jag försvarade henne på nätet... Vi gled isär några år pga vissa omständigheter. Jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv, och hållt kvar i henne! När vi väl fick tillbaka kontakten igen hade hennes psykiska hälsa försämrats avsevärt. Men vi hade kontakt, och det var huvudsaken. 19 juli 2012 fick jag mitt första barn, och Malin och hennes mamma kom och hälsade på oss inte långt efter att min första dotter anlände. Jag sa till henne att "Nu är du moster, Malin!" Vi träffades in så mycket det året pga att jag var helt ny på att vara förälder, och Malin kämpade med sitt mående. 13 december 2012 fick jag ett meddelande från Malins mamma om att Malin råkat ut för en olycka, och de visste inte om hon skulle överleva. Jag släppte allt och åkte ner till Gbg. Jag trodde det var sista gången jag såg henne där hon låg på intensiven, med massa slangar inkopplade. Men hon gav inte upp! Dock var det inte riktigt samma Malin som jag kände sedan tidigare. I mars 2013 tog jag tåget ned till Gbg med min dotter för att hälsa på henne. Men Malin led av hjärntrötthet efter olyckan. Jag berättade för Malin att hon skulle bli moster igen, i oktober samma år. Malin tittade granskande på mig en stund och sedan på min dotter, och sen vände hon sig om. Några veckor senare gav kroppen upp och Malin lämnade jordelivet. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv! Tiden gick, och min andra dotter kom till världen. Jag bestämde att dotter nummer 2 skulle dela både mitt och Malins mellannamn; Maria.
Idag, 11 år efter Malins bortgång, har jag själv en dotter med liknande problematik som Malin hade.
Jag önskar att jag hade kunnat ge Malin en Stor Dag såhär i efterhand, för det förtjänade hon tusen gånger om. Idag önskar jag att jag hade kunnat ge min dotter, med liknande problematik, en Stor Dag. Men hon fick ingen diagnos svart på vitt, utan hon har "bara" stora drag av autism och adhd.
Men även om min dotter inte fick någon diagnos, och att Malin inte fick någon Stor Dag, betyder det inte att jag vill kunna vara med och bidra till att andra barn får en Stor Dag att minnas för resten av livet. Malin lärde mig mycket om det livet jag skulle få för dotter nummer 2. Och idag har jag en helt annan förståelse för vad Malins mamma kämpade med!
Detta är för Malin! Detta är för alla barn som lever med någon form av funktionsnedsättning eller diagnos. Detta är för alla föräldrar som inte kan, eller orkar, ordna med någon form av stor dag själva!
Malin, jag älskar dig, nu och för alltid!